Troféjakt – en grym affärsverksamhet

Lagliga jaktformer i Sydafrika är sk. traditionell samfundsjakt (traditional community hunt), biltong-jakt och troféjakt. Traditionell samfundsjakt idkas numera mycket begränsat. Biltong-jakt betyder att djuret dödas främst för födans skull. Troféjakt å sin sida betyder huvudsakligen att man jagar för att få ett jaktminne av djuret. De vanligaste troféerna är djurens horn, huvud och skinn.

Det ordnas två olika former av troféjakt. Fair chase -jakt (rättvis jakt) utövas i den vilda naturen. Bytet är osäkert och jakten tidskrävande. En annan jaktform är sk. canned hunting (jakt på uppfödda djur), som också kallas captive hunting eller hunting of captive bred animals. Då sker jakten på ett slutet område. Djuret eller djuren som skjuts har levt i fångenskap och emedan jaktområdet är begränsat kan man garantera bytet. Själva jakten räcker just så länge som kunden har tid för den. Jägaren kan på förhand köpa det djur som hen vill ha trofén av.

Canned hunting är den vanligaste jaktformen i Sydafrika.

lagliga-jaktformer-kaavio-2016

Laglig jakt blir olaglig då gränser överskrids eller då man bryter mot jakttillståndet eller inte alls ansöker om jakttillstånd. Fallet med lejonet Cecil, känt från offentligheten, är ett exempel på när laglig jakt övergår i olaglig jakt vilket inte är ovanligt i Sydafrika.

Troféjakten på vilda djur, som mänskor uppföder och som lever i fångenskap, håller på att sprida sig från Sydafrika till de övriga Afrikanska länderna och bör bland annat därför stoppas. Det finns redan tecken på att veksamheten har börjat sprida sig till Zimbabwe, Moçambique och Namibia. Verksamheten är laglig och ekonomiskt lönsam i Sydafrika och utlänningarna upprätthåller efterfrågan. Det inte möjligt att få bukt med den inom Afrika. Därför har lokala aktörer vädjat till omvärlden.

Hur går jakten till?

 

I praktiken sker jakten vanligen så att jägaren på förhand reserverar djuret eller de djur hen vill skjuta via internet eller från en katalog på platsen. Jakttillståndet kan ansökas också utan nämnda reservationer. Till priset hör vanligen djurets huvud och skinn (trofén). Vanligen är djurets ben gods-/djurägarens som säljer dem till benmarknaden.

Kvällen innan jakten sövs eller bedövas djuret och förs ut till jaktområdet eller, beroende på gårdens faciliteter, släpps ut på jaktområdet. Som en väsentlig del av jakten hör att man spårar djuret. Jägaren får självfallet inte veta att djuret flyttats eller vart. Jägaren vet inte ens nödvändigtvis att det är frågan om canned hunting. Tvärtom kan jaktresan innebära omfattande förberedelser med jägaren eller jaktlaget innan djuret spåras för att sedan skjutas. Spårningen kan ta många dagar ifall jägaren har tid. Å andra sidan kan ett djur som flyttats till en mindre jaktinhägnad skjutas samma dag – ifall jägarens tidtabell så fordrar. Ibland skjuts djuret t.o.m. inne i sin bur. Efter några veckor får jägaren en försändelse med den avtalade delen av djurets kropp, vanligen huvudet eller skinnet.

Man föder upp djur i burar och flyttar dem till jaktområdet för själva jakten. Bild: Ian Michler

Man föder upp djur i burar och flyttar dem till jaktområdet för själva jakten. Bild: Ian Michler

Troféjakten har under de senaste åren fått negativ uppmärksamhet och delvis p.g.a detta har faire chase -jakten och tjuvjakten ökat. Nu vill man ha sina troféer från den riktiga naturen.

Miljonaffärsverksamhet för godsägarna, inte för den fattiga lokalbefolkningen

 

Man uppskattar att det finns åtminstone 150 gårdar i Sydafrika där man håller och föder upp ca 6000 – 8000 rovdjur. I praktiken har gårdarna vanligtvis koncentrerat sig endera på uppfödning eller jaktaffärsverksamhet, men det finns också gårdar där man idkar både och. Dessutom uppskattar man att det finns ca 10 000 gods, gårdar, småbruk och annat markägande, som på sätt eller annat är med i affärsverksamheten som sammanbinds med troféjakt. Affärsverksamheten är vanligtvis ordnad via agenter och är därför inte transparent.

Ingen vet det exakta antalet vilda djur som finns på gårdarna och man kan inte heller kontrollera hållandet av vilda djur p.g.a. den starka privaträttsliga- och ägorättsliga lagstiftningen i landet.

Största delen av rovdjuren är lejon men på gårdarna hålls också tigrar, geparder, leoparder och andra exotiska mindre rovdjur. Ca 700 lejon skjuts årligen enbart för troféns skull vilket betyder i medeltal två lejon om dagen. På gårdarna hålls också andra vilda djur såsom antiloper, bufflar och giraffer. Det är svårt att få exakta uppgifter om djurarterna och antalet djur eftersom största delen av Sydafrikas mark är privatägd. Det man vet med säkerhet är att 15 % av den privata marken används för vilddjurshållning. Endast 6,8% av marken i Sydafrika är ägd av det offentliga och nationellt skyddat.

Giraffen är såld till en annan gård. Bild: Birgitta Wahlberg

En giraff som är såld till en annan gård. Bild: Birgitta Wahlberg

År 2012 spenderade utländska jägare 126 miljoner US-dollar i Sydafrika. År 2013 inbringade auktionshandeln ca 90 miljoner dollar. Av hela bruttonationalprodukten utgör troféjakten dock även som mest bara ca en procent. Av inkomsterna inom hela turismen är troféjaktens andel under två procent. Pengar rör sig och verksamheten har med andra ord ekonomisk betydelse, men endast tre procent av den tillfaller den fattiga lokalbefolkningen. Största delen av pengarna stannar i godsägarnas och affärsmännens fickor. Således kan verksamheten inte motiveras som hållbar varken med naturskydds- eller samhällsekonomiska argument.