Handel med vilda djur

Till affärsverksamhet som förknippas med troféjakt hör bland annat avel och auktionering av vilda djur. Aveln beror delvis på att jägarna i sina samlingar vill ha troféer som ser stora och starka ut och p.g.a. efterfrågan försöker man avla fram sådana individer.

Troféjakt grundar sig m.a.o. på motsatt utveckling än den som sker i naturen: i naturen sker bortfallet genom att det är de svaga och sjuka som inte klarar sig.

Jägare föredrar också ovanliga färger och onaturliga korsningar. Tigon t.ex. är en korsning mellan en tigerhona och en lejonhane, liger är en korsning mellan en tigerhane och en lejonhona. ”Black Impala” är en liten svart antilop som inte förekommer i naturen. White Lion, ett uppfött vitt lejon är ett populärt jaktobjekt – åtminstone för de rikaste jägarna. De vita lejonen är inte framavlade, de är uppfödda av från naturen tjuvjagade lejons avkommor, genen är recessiv men förekommer i naturen.

Framavlande färgvariationer och artkorsningar ökar djurens jaktvärde. Bild: Ian Michler

Framavlande färgvariationer och artkorsningar ökar djurens jaktvärde. Bild: Ian Michler

Granskat ur en naturskyddssynvinkel har de framavlade djuren inget värde, eftersom de är genetiskt manipulerade och har varit i kontakt med människor. Tämjda, i fångenskap födda eller hållna djur kan inte släppas ut i natuen.

Handel med vilda djur idkas förutom mellan uppfödare och jakttjänstproducenter också mellan jakttjänstproducenter och representanter inom benhandeln. Det skjutna djurets huvud och skinn tillfaller i affären troféjägaren, djurets övriga delar kan säljas t.ex. till Asien för den kinesiska medicinmarknaden. Således är troféjakt endast en del av en affärsverksamhet som börjar på vilddjursgården när djuret föds och slutar efter djurets död på benmarknaden.

En skadad Black Impala på väg till röntgen. Bild: Birgitta Wahlberg

En skadad Black Impala. Den svarta lilla antilopen finns inte i naturen. Fårgvariationen är framavlad av människan. Bild: Birgitta Wahlberg